Dykreflexen.* Det är den där magiska egenskapen som de flesta föräldrar vet att deras lilla guldklimp besitter men kanske inte riktigt förstår sig på. Vad är den där dykreflexen riktigt? Var sitter den och hur fungerar den? Och har den ett bäst-före-datum?
Allt det där funderade jag på när det blev aktuellt med babysim. Folkhälsans babysimgrupper är populära och trots att det finns flera simställen och många tider att välja på, så får en simsugen bebis med föräldrar i regel ställa sig i badkö en tid. Så var det också för oss. Vi köade till några olika grupper i Sibbo – på lämpligast avstånd från oss – och efter ett par månader fick vi plats. ”Det är ingen risk för att dykreflexen försvinner, den försvagas med tiden men det går bra att lära babyn dyka för det”, upplyste babysimexpertisen. ”Men man kan alldels bra lära barnet att dyka också efter det.”
Viktor hann bli fyra och en halv månader gammal då det drog ihop sig till simpremiär. Då hade han redan sprängt kvalifikationerna för en liten babysimmare med råge: Han var äldre än kravåldern på 3 månader och vikttkravet på 5 kilogram hade han passerat redan som hälften så gammal.
Den tredje simgången (de två första handlade om att bekanta sig med simmet) var det dykdags. Alldeles förskräckligt, nästan äckligt spännande tyckte jag och undrade om vi var riktigt kloka som tänkte doppa hela vår lilla bebis i vattnet. Det här var definitivt en grej som Viktors far fick ta hand om tillsammans med babysimhandledaren, jag stod bara och bet mig i läppen.
De första dykgångerna använder man en hink för att trigga barnets dykreflex. Först häller man vatten framför babyns ansikte, sedan häller man vatten över babyns huvud samtidigt som man säger barnets namn och ”nu dyker vi!”. Och så dyker man. Så gjorde vi också och för Viktors del verkade dykning var helt okej, eller ja, han rörde inte en min och det enda synliga spåret av undervattensäventytet var en snorvirvel som letade sig fram ur näsan. Vackert så.
Vid det här laget har vi dykt ett antal gånger, men fortfarande har vi hinken i bruk då vi dyker. I något skede kan man lämna bort ”kannan”, som det kallas, och börja dyka enbart med den verbala uppmaningen, ”Viktor, nu dyker vi!”.
För mig är dykmomentet fortfarande förknippat med en massa trassliga nerver och det var först under det senaste simpasset som jag vågade mig på att vara den av föräldrarna som dyker med babyn. Huh, det var en lite väl häftig upplevelse för en blödig morsa, så jag tror jag tar paus från dykaktiviteterna ett tag till.
*Dykreflexen heter egentligen strupreflexen och är en skyddsreflex som gör att struphuvudet stängs när vatten åker ner i svalget. Reflexen är medfödd och mattas av med åldern. Dykreflexen är inte nödvändig för att barn ska kunna babysimma, det går lika bra att lära barnet att viljemässigt hålla andan då det dyker(källa: Wikipedia).
