Dyktid

Ringplasket, som inleder babysimmet, följs alltid av ett spänningsmoment: Veckans tema avslöjas ju efter att alla telningar presenterat sig så vi vet vem vi simmar med den här veckan. "Dagens tema är dykning" hette det senast vi simmade och mitt hjärta sjönk (om man nu får använda en sådan fras i simsammanhang?). Viktor ilsknade till gången innan då vi - alltså han - dök framför kameran, och nu var det alltså dyktema ...

Morsan visar glad min: "Så roligt, Viktor, det är dyktema. Ska vi dyka?" Barnet skakar på huvudet så vattendropparna yr. Nähä, då dyker vi inte då. Vill han inte så vill han inte och då låter vi bli, den läxan lärde jag mig veckan innan. Så vi plaskar på och tar oss fram till nya favortitillhållet, bassänghörnet med bubbelbadet.

Bubblor bryr vi oss inte om men däremot är utbuktningen under vatten, den som fungerar som sittplats för vuxna, i perfekt höjd för en liten vattentraskare. Viktor gillar att vandra fram och tillbaka längs med kanten, balansera, ta tag i räcket, skvätta, pyssla, fundera. I stället för att dyka får han öva sig på att sträcka handen efter föremål som sakta sjunker neråt i vattnet. Duktig kille, han vågar doppa ansiktet flera gånger!

Mycket varmt i vattnet, 34 grader. Ingen behöver frysa, men det är nästan lite för mycket av det goda. Simledarna har plockat fram en stor, flytande, fyrkantig matta där heta små badare kan sitta och svalka sig en stund. Pyttsan heller, där vill Viktor inte sitta alls - ner i vattnet igen ska han på direkten. Morsan hans dristar sig till att föreslå en liten dykning och ser man på, huvudskakningarna uteblir. Så vi dyker. Bussig son, stolt morsa, inga permanenta dykfobier här inte.

Tycker lite synd om simledarna. De har ångat på i vattnet i flera timmar redan och börjar se ut att behöva en svalkande paus på flytmattan, eller bassängkanten. Vår grupp sjunger "tack och adjö för i dag" och vi vinkar åt Maria och Monica som ska plaska varmt med ett par grupper till. Kämpa på.

Sura simmare

Mor och son var ute på vift på tumanhand i söndags. Det går riktigt bra att packa in killen i bilen och ta sikte på Söderkulla, det enda som försöker ställa till det är hans biorytm. Det är kolsvart utanför bilfönstren och senast vid Sköldvik-avtaget har Viktor "helljusen" på och håller på att stirra sig in i sömnen. Resultat: Morsan hans skrålar för allt vad hon är värd för att han ska hållas vaken hela vägen till Söderkulla.

Vet inte om taktiken är rätt, men åtminstone för mig skulle det kännas trögt att väckas abrupt och sedan i rekordfart sjasas ner i plurret. Eller kanske han behöver få slumra lite ... ? Den här veckans babysim var ingen succé för vår del. Klev vi ner i bassängen med fel fot före? Eller var det kanske lite väl mycket ståhej mot vad vi är vana vid från simmet?


Det var full ruljangs i bassängen direkt från start. Ett team bestående två fotografer fanns på plats för att föreviga våra små plaskare med kamera - de tog upp ena bassängänden. Restbabyer från föregående grupp stannade kvar för att de inte hunnit fotas under den egna simhalvtimmen - lite extra stökigt. Och vår egen grupp hade växt till sig, eller kändes det bara så? Jag vet inte säkert men det var nojsigt till tusen. Eller kanske bara tillräckligt annorlunda för att jag skulle ha två kramiga barnarmar och två slingrade ben tajt snurrade kring kroppen. Mest hela tiden.

Morsan i mig tänkte: "Nu tar vi dykbilden direkt och så njuter vi av simmet sedan." Viktor var inte alls av samma åsikt utan tjöt av ilska och skakade på huvudet så att vattendropparna stänkte från hans hår då jag sa "ska vi dyka?". Inte. Så vi plaskade på en stund, Viktor och jag. En sprutkanna och en boll fångade hans intresse flyktigt, men annars var dagens tema helt klart krama mamma.

Lirka, lirka, lura lite. Vi tog oss närmare undervattensfotografen igen och båda simledarna, Monica och Maria, försökte peppa Viktor att dyka lite. Tjut igen. Men Monica var rask i svängen, vinkade åt fotografen att dyka och så dök hon med Viktor. Blev ingen solskensbild direkt ... men en sådan här bild kan också vara kul - lite annorlunda, sa fotografen. Haha, sa jag med min småilskna kille i famnen och halsen ihopsnörd. Jag kände hur mitt dåliga samvete höll på att dränka mig. Hur elak får en morsa vara? Det är ju trots allt ingen cirkusapa jag har med mig på babysim, det vill säga det är inte det minsta viktigt om jag har bildbevis på att Viktor dyker eller inte. Inte viktigt alls!

Så resonerar jag i varje fall nu, efter att ha tvingat min son också framför kamera nummer två (jag vet, hur knäpp får man vara!?). Och där står den andra fotografen och leker tittut tills hon är blå i ansiktet. Viktor skrattar inte på beställning och till sist surnar han till. Inga mer bilder i dag. Samtidigt hör jag hur fotograf nummer ett mumlar något till fotograf nummer två om den där griniga ungen som inte ville le under vattnet heller. Nu surnar morsan till och sjunger slutsång mellan ihopbitna tänder.

Få se vad som händer då fotofirmans bildskörd dimper ner i e-posten. Känner mig själv såpass bra att jag nog måste titta lite på bilderna i varje fall. Jag vet också att det dåliga samvetet kommer att knacka på samtidigt ... åtminstone samtidigt som jag klickar på "beställ bilder".

Skvätta på

Två veckors simpaus kändes trist, lillkillen njuter så av sin halvtimmelånga veckodos babysim. Men ibland så går det bara inte att pussla ihop tidtabellerna, tyvärr går vuxnas jobb före småpojkars nöjen. Och så fick Viktor snornäsa och laryngitis - vet inte vad den där struphuvudshostan heter på riktigt på svenska, läkaren fick inte till det - och som vi alla vet, snuviga barn njuter inte av simmet. Paus, alltså för oss.

Men i söndags var vi igen redo att snöra på oss badbyxorna. Viktors iskä hade basketmatch så det blev mor och son som simmade på tumis. Det gick hur bra som helst, om man bortser från att dagens tema - rutschkanan - inte alls gillades av lillkillen.

Konstigt. Första gången vi provade på kanan så gjorde den omedelbart succé, men nu blev det hela raden oartikulerade och mycket ljudliga protester från Viktors sida då simledaren Monika och jag försökte få honom att ta en åktur ner i vattnet. Vill man inte så vill man inte, och det är helt okej. Det sköna med babysimmet är att man får simma just på det sätt som känns bra för dagen.

För vår del var veckans grejer en sprutkanna, följt av en boll och en liten spade att skvätta med. Stänka vatten över sig själv och över morsan, om och om igen, det var så kul att Viktor måste skratta högt. Finns inget härligare ljud än barnaskratt, så ska det låta i bassängen!

Bassängbalans

Det blev en pinsam start på veckans sim. Tidtabellen sprack redan hemma i tamburen. Det var nej till overallen, det var nej, till mössa och handskar och det var absolut nej till strumpor och skor. Resultatet: Vi startade alldeles för sent till simmet (lillkillen fick åka iväg med bara sockorna på) och kom för sent till den inledande ringleken. Inte den bästa starten på ett simpass - rutiner känns bra också i bassängen - men bra gick det för det. Skönt, skönt, skönt med en vattentemperatur på 34 grader!


Dagens tema hette balans. Det handlade om att på olika sätt låta babyn känna hur vattnet bär och hur den egna lilla kroppen hålls i balans i allt det blöta. Flytmask, flytmatta, flytbräda och föräldrarnas händer fick fungera som underlag för balansövningarna. Vi balanserade lite men det var aningen besvärligt då Viktor bedömde en knallgul sprutkanna som betydligt intressantare. Han var också mera för att plaska med händerna och trampa vatten med fötterna än för de olika flytetygen.


Den här veckan var vi samlade hela familjen i bassängen och jag var förstås ivrig och ville visa upp alla konster som Viktor lärt sig veckan innan, åka kana huvudet före och så. Men lillkillens babysim-skeptiska iskä tyckte att "vi kan väl ta det lugnt i dag och inte härja så mycket". Det kunde vi förstås, men jag ser gärna att vi gör allt för att Viktor ska bli så fisk-i-vattnet man kan bli, utan att ha fjäll och gälar då. "Äsch, grabben är du med vatten, det är inget problem", kontrade babysimmarens iskä. Jovars, men jag tror ändå starkt på att babysimmet ger en fenomenal grund för att lära sig simma på riktigt redan som ganska liten.


Vilken babysoppa det annars var i bassängen. Tydligen var varenda en av gruppens babyer på plats och det betydde att bassängen, från kant till kant, var fylld med plaskande, gurglande och skrattande småttingar. En liten kille var däremot rätt ilsken och gastade för allt vad han var värd. Kanske simpasset kom vid olämplig tid efter att klockorna flyttats en timme bakåt? Åtminstone våra rutiner har ändrats precis på minuten.

Vattengym

Jätteskönt att kliva ner i bassängen igen efter två veckors paus (vi har varit upptagna med andra familjemåsten), och det i ett vatten på härligt varma 33 grader celsius. Aah. Det gillar en alltid småhuttrande morsa och en liten Viktor som är så full i fart att det värmande babyhullet formligen smälter bort.

Simpasset bjöd den här gången på mycket spännande saker. 1) Det fanns några nya ansikten i gruppen, två småkillar som fick mig att fundera: har våran Viktor också varit så där liten då han började med babysim? 2) Viktors iskä hade basketmatch och vi hade momi med oss som sällskap - och hon blev åthutad direkt av simledaren, helt rätt. Håret ska tvättas före simmet och smyckena ska bort. Det borde förstås jag ha kommit ihåg att säga till om, ojoj. Ingen större skada skedd, lite shampo och så var det fixat. 3) Veckans simprogram var omväxlande och väldigt kul.

Som vanligt sjöng vi några välkomna-till-dagens-sim-sånger med tillhörande plask, men sedan var det idel nyheter. Monika, som ledde dagens simpass, hade byggt upp ett komplett vattengym för bebisar. Längs med bassängkanten fanns tiotals olika punkter med medföljande instruktioner - vi skulle stanna till vid varje station och göra de olika uppgifterna. Jätteskojigt tyckte Viktor, och morsan och momi också.

Poängen med alla punkter var förstås att öka vattenvanan på olika sätt. Vi silade vatten, vi lekte med sprutkannor, vi provade simglasögon, vi red på en flytmask, vi blåste bubblor, vi satt på en flytmatta och vi njöt i fulla drag i "bollhavet" i ett av bassängens hörn, där massor av bollar i olika färg och storlken flöt omkring. Viktors klara favorit, utan tvivel.

Punkten som skapade mest stress för en nojig morsa, var utan tvivel kanan. Gissa om jag sneglat många gånger på den där rutschbanan i bortre delen av bassängen ... Och nu var det meningen att Viktor skulle åka huvudet före ner för den knallröda faran. "Då man dykt utan kanna, från sju månaders ålder ungefär kan man åka kana. Det går nog bra", sa Monika i ett försök att lugna mig. Hon instruerade oss med lugn röst och förstås så gick det alldeles bra, Viktor kom nedglidande för kanan, dök över kanten och kom upp en aning förvånad, men inte missnöjd.

Morsan hans fick öva lite vanlig dykning - det gick fint, bra jag! - och plötsligt hade vi en litens arm som envist pekade på den där kanan igen. Det blev ett åk och det blev två, säkert hade det blivit flera ifall inte simtiden tagit slut. "Så brukar det gå. De allra flesta gillar att rutscha", skrattade Monika.

Dusch, bastu, påklädning och bananmellanmål i aulan. Det gick hur bra som helst och Viktor passade på att charma några äldre damer på kuppen. Han höjde handen och hälsade på en dam som passerade och då hon efter en stund kom förbi igen tyckte han att de kunde skaka hand. Sött så det förslår.

Hemresan var däremot tung för en trött liten simmaren. Simturen är så pass sent att jag ogärna ser att Viktor somnar i bilen, då blir det bara svårt att få honom i säng i vanlig tid. Momi fick roa honom så gott det gick och vi lyckades hålla John Blund borta hela vägen hem. Tyvärr så lyste JB också med sin frånvaro vid läggdags - övertrött?

Flyta på

Söndagen kom och den här veckan blev det ett äventyr på tumis för Viktor och mig. Äventyr speciellt för mig. Omklädningsrummet gör mig småsvettig och nervös på förhand - det kommer man inte ifrån - och efter några kriser med bilstolen så gör också det momentet mig lätt nojig.

Men lite nervkrusningar stoppar inte mig: Friskt vågat, hälften vunnet eller hur det nu heter ... så simma skulle vi. Och tur det, för det blir roligare varje gång som Viktor glider ner i bassängen. Han gillar simmet, det syns på minerna, på plaskivern, på de där små tjuten som han börjat ge ifrån sig då något är riktigt skojigt.

Den här veckans tema handlade om att bli bekant med vattnets bärkraft, dvs. om att öva sig på att flyta på olika sätt. Luta huvudet mot förälderns axel och uppmana barnet att sparka med fötterna var ett sätt som ledarna Bodil och Maria visade oss. Ett annat att lyfta barnet upp på en flytande (inte flygande) matta och låta det ligga, sitta, krypa där.

Det där med att simma rygg mot morsans axel, det skippade vi direkt. Viktor hatar allting som heter ligga på rygg, sådan har han inte ro med, så vi testade flytmattan. Där satt han rätt nöjd och tronade en stund, och var förvånansvärt försiktig. I regel är han ett riktigt busfrö som föredrar att inte vara stilla en sekund.

I vattnet igen, vi körde på i vanliga spår och jagade, greppade och gnagade på alla bollar vi fick syn på. En innebandyboll fascinerade den här gången - alla hålen gjorde att den sjönk en aning under ytan, kul för Viktor att försöka få fatt i bollen för det. En liten, färgglad fisk fastnade vi också för. Tror det var för att den påminde om fisken vi har hemma i favoritboken.

Mor och son hade flyt. Jag var nervös då det blev dykdags och Bodil fick igen ta första dykomgången på sig. Jag övade lite det rätta dykgreppet, där man stöder barnets bröstkorg ordentlig med ena handen och låter den andra vila på ryggen  (Viktor är en stor gosse och inte så lätt att greppa) och tog sedan mod till mig - "nu dyker vi!" - och det gick hur fint som helst. Bra vi!

Kändes kallt igen i bassängen (31 grader) och det var skönt att värma sig lite i bastun efter simmet. Påklädningsprocessen gick helt okej, Viktors enda "utbrytningsförsök" (han försökte stjäla nappen av en liten bebis på väg och simma) motade jag någorlunda lätt och resten gick av bara farten. Tur att vi har flyt också ibland, mor och son.

Flytmask

Simsöndagen kom och med stor iver kastade vi oss igen i bassängen. Det var glest med små simmare; jag vet inte om den där bobban skördat fler offer, nu då den lämnat oss? Den här gången var temat flytmaskar och redan i vi-börjar-simmet-cirkeln hade vi de där lötköpötkönä (som de där avlånga tingesterna brukar kallas) med oss.


För några månader sedan fick flytmaskarnas knarrande ljud Viktor att tjuta, nu tyckte han det var hur kul som helst att rida lite på en, flyta lite på en och brottas lite med en. Någon utmanare till hans favoritvattenleksaker - bollarna - är flytmasken ändå inte. Den roade en stund, men sedan greppade han en boll och vägrade släppa taget på ett bra tag.

Vi provade också på att simma lite med simring. Det tyckte Viktor att var kul (Micke Mus-figurerna kan förstås ha gjort sitt till) och han lät benen snurra under vattnet i en fart som hjulet på ett mindre kraftverk. Det är så roligt att han nu som ettåring börjar förstå då man säger till honom att sparka med benen eller plaska. Dessutom blir han ju så lycklig då han lyckas göra det som man ber honom om. Win-win-situation om något.

Läste en intressant grej på Finlands naturskyddsförbunds sidor. Det handlade om hur ekologiskt försvarbara olika vattenleksaker är. Det visade sig att det går åt 1,6 kilogram naturresurser för att producera en simring, medan en flytmask slukar 0,8 kilogram naturresurser i produktionsskedet. Den största skillnaden ligger däremot i hur länge man kan använde respektive flytetyg: Simringen tenderar spricka rätt fort medan flytmasken är betydligt hållbarare. Lånar man en, till exempel i simhallen, så är maskbruket en riktig ekogärning.


Av någon orsak kändes det kallt i bassängen, eller kanske närmast inneluften, i söndags. Det var också något som vi funderade på i bastun tillsammans med några andra mammor. Den korta stunden i värmen efter simmet hör till babysimmets stora behållningar! Det är riktigt kul att byta lite erfarenheter om allt från potträning till matvanor. Skojigt är det också att se på  hur de andra små glinen far fram - speciellt om den egna guldklimpen bastar på herrarnas sida ...

Jag vet inte om det stämmer, men Viktors iskä påstår alltid att det går så smidigt i duschen och omklädningsrummet. Misstänker att han friserar sanningen lite, nu senast är jag ganska säker på att han fabricerade en bajsblöja för att ytterligare höja sin hjältestatus. Hih. Går det så bra så kan ju opraktiskt morsan få basta i all sköns ro också på söndag medan familjens killar hanterar duschrumsruljangsen med karlatag.

I plurret

Veckoslutet kom och bobban hade rest bort för gott, äntligen sa det plask i plurret för den här hösten!

Det kändes superskönt att få ordning på familjens söndagsrutiner och ratta mot Sibbo, sen söndagseftermiddag. Lika bra kändes det att komma till väl bekant omklädnings- och duschrum, och lite pirrade det allt i magen när vi väl stod vid bassängkanten och såg den föregående gruppen plaska runt i cirkel och sjunga "Tack och adjö för i dag, nu är det slut för i dag ...".

Härligt att glida ner i bassängen, hälsa på gamla bekantingar från våren och samtidigt kolla in hur mycket babysarna vuxit över sommaren. Pyttesmå nykomlingar fanns också i gruppen och plötsligt kändes det som om våran Viktor redan var simveteran. Allra minst.

Vi njöt i plurret och övade på dagens tema; sparkar. Jättekul! Våran babysimmare (1 år för en dryg vecka sedan) börjar var så stor att han förstår (eller?) då säger åt honom att sparka med fötterna och visar hur man gör. Simpremiären gick ändå inte utan att opraktiska morsan fick skrämselhicka ...

En av babysimmets ledare kom fram och undrade om vi var i rätt grupp? Om Viktor kanske fyllt två år? Om ... ja? Varför fanns vi inte med på listan över deltagare? Jaha, tänkte jag, här har jag gått och tjatat om babysimmet hela halva sommaren och nu har vi a) inte fattat att man måste anmäla sig på nytt, b) missat så många gånger att vi blivit utsparkade ur gruppen. Vilken tur att allt ordnade upp sig till sist och vi  kunde plaska vidare.

Det är riktigt kul att vara i bassängen med en lite större kille. Nu hade babysimmets härligt glada ledare Bodil många tips att komma med för hur vi själva kan öva olika grejer med Viktor i vattnet. Som en direkt följd av det vågade han bland annat doppa ansiktet i vattnet. Blåste bubblor gjorde han ännu inte trots att både farsan och morsan hans blåste sig blå i ansiktet då de agerade exempel. Bussiga killen vågade också sträcka sig efter några ringar som låg under vattenytan och hägrade.

Dykdags blev det också. Jag erkände skamset för Bodil vilken flopp det blev i somras då jag dök med Viktor i simhallen. "Han är så stor att han troligtvis kan dyka, han kanske bara inte ville", tröstade hon. För säkerhets skull tog vi experthjälp den här dykgången, och Viktor fick dyka genom en vattenstråle och ner i bassängen. Resultatet: en blöt och glad liten grabb som solade sig i berömmet som följde på ett lyckat dopp.

Duschsvängen och ruljangsen i omklädningsrummet var det som opraktiska morsan bävat för hela sommaren. Med facit på hand kan jag säga att det gick både sämre och bättre än väntat. Tvättoperationen gick lättare än tidigare i och med att man kan ställa Viktor och stå i duschen. Påklädningen var däremot en fars som bland annat omfattade en extra pöl på golvet samt en morsa som fick kämpa för att få sig själv något så när påklädd och samtidigt ränna efter sonen för att få på honom blöja och body. Vid byxorna jag upp och lät Viktors iskä fortsätta med resten av plaggen, utanför omklädningsrummet.

Bristande disciplin? Jag kan inte låta bli att se framför mig simmarkillen på ett och halvt år som snällt satt på bänken i omklädningsrummet, sörplade i sig saft och väntade på att hans mamma skulle ha tid att klä på honom ...

Bobban

Det är som förgjort. Ingen simpremiär i söndags heller. Bobban kom till familjen med rinnande näsa och hackande hosta, lämpligt till lördagens ettårskalas. Viktor snorade sig igenom smakprovet på gräddtårtan (grädde ok, själva kakan bäst att bara slänga omkring sig) men babysimmet på söndagen blev vi tvungna att avstå ifrån.

Meningen från Folkhälsans webbplats ekade i huvudet på mig: "snuviga barn njuter inte av att simma.".

Nehej. Inget babysim nu heller. För att ta till hederlig finlandssvenska, det harmar, och det harmar rejält. Det börjar kännas som att allt jag knappar ner här i bloggen är en räcka undanflykter för varför vi INTE simmar. Och det är väl inte riktigt det som är tanken med texter som ska handla om familjens babysimmare och hans bravader i vattnet ...

Dessutom. Viktor vet inte vad han går miste om när simmet faller bort från schemat men morsan hans vet: lillkillen njuter i vattnet, han får se andra små knattar plaska omkring (plus slippa stirra på morsans nylle hela tiden) och samtidigt får han lite omväxling i vardagen. Nå, än misströstar vi inte - han får ju trots allt babysimma tills han blir två, skämt åsido.

Till all tur verkar det som om bobban håller på att vinka farväl till oss (för den här gången). Flera dagar kvar till simdags, den här veckan måste det helt enkelt gå vägen. Nu ska vi kurera oss, se till att vi inte försover oss och prova att badbyxorna fortfarande passar på Viktor - det sista ska göras i god tid - och sedan blir det plask i plurret!

Tandtrött

Det blev pannkaka av höstens babysimpremiär. Vi dök inte upp (ursäkta ordleken) som planerat vid bassängkanten eftersom vi var förbi av tandtrötthet hela högen. Jadå, babysimmaren håller på att utveckla en hel rad nya hajtänder och det betyder sömnlösa nätter och långa tupplurar på dagen för hela familjen. Vi försov oss i söndags, och det grämer mig enormt - vi hade alla verkligen sett fram emot lite plask. Nästa vecka, då måste det vara dags!

Det riktiga supersommarvädret har inte infunnit sig i år, men trots det har Viktors sommar inte gått utan plaskande, skvättande och ansiktsdopp i vattnet. Vi har bland annat besökt morföräldrarnas sommarstuga och där passat på att bekanta oss med havsvatten. Babysimmaren var helt tydligt i sitt element, inte alls rädd, och satt i strandbrynet och grävde ner händerna i sandbotten. Tyvärr var vattnet ganska kallt så några långa badstunder blev det inte.

Desto mera har vi passat på att vattenleka hemma på terassen. Vi köpte en plaskbassäng åt Viktor och under de varmaste dagarna har han njutit av att skvätta vatten, av hälla vatten över sig och av att putta omkring badankan och grodan i det några centimeter djupa vattnet. "Kalasskönt att härja på utan blöja!" hade nog storsimmaren sagt om han kunnat.

Lokala simhallen har haft sommarstängt största delen av sommaren men ett par "riktiga" simhallsbesök har vi hunnit med, uppmuntrade av kusin Linus (snart 6 år). Nu finns det ju inte bassänger med vatten på 32 grader som i babysimmet, men vi försökte oss på 28 gradigt vatten och det gick alldeles bra, utan alltför blåa läppar och skallrande tänder.

Opraktiska morsan fick däremot minus i protokollet. Med nyvunnet mod tyckte hon att hennes lilla simmare ville försöka sig på att dyka - vi övade ju i babysimmet och de sista gångerna i våras gick det så fint att dyka, utan några hinkar eller vattenskvättar. Så vi dök och det var definitivt ingen succé. Viktor tjöt förvånat och var inte alls nöjd över att ha blivit doppad efter att jag tafatt mumlat ett "nu dyker vi". Han var ilsken en liten stund men som tur lugnade han sig och plaskade sedan glatt vidare. Hoppas han inte fick vattenskräck! Morsan hans fick riktigt dåligt samvete ...

Plask är kul, ångbastu är lite väl spännande och duschrummet är fantastiskt, åtminstone om man får döma av Viktors min. "Hurra för en massa duschar som strålar vatten samtidigt, hurra för alla stojande barn, hurra för trevliga gamla damer i bara mässingen som man kan titta nyfiket på, hurra för mina babyxor med hajmotiv!" tolkade jag hans minspel.

Viktor själv ska fylla 1 år om några dagar och nu då han kan gå så har opraktiska morsan det lite lättare i omklädningsrummet. Eller det där är förstås relativt. Nu får mamma springa efter knatten i omklädningsrummet och försöka få på honom blöjan, t-tröjan, byxorna och en sko i taget (fel på disciplinen i uppfostran ...?). Men det går vägen och morsan får motion medan hon halvt påklädd jagar den lilla simmaren samtidigt som handduksturbanen i håret blir bara snedare.

Babysimpremiären hägrar. Få se hur det går då kläderna ska på efter simmet. Kanske jag gör bäst i att skicka Viktor med iskä till killarnas sida.

Stiltje ...

Mobilen ringde i söndags. Det var babysimmets instruktör Maria som vänligt upplyste att det inte var sim i dag, bassängen var upptagen av servicehemmets invånare. "Jahaja. Jag visste inte att höstens simsäsong hade börjat", stammade babysimmarens morsa fram, helt borta med vinden som vanligt. Eller ja, snarare så rådde det väl stiltje (som vanligt) uppe i hjärnkontoret: Inte hade vi insett att babysimmet börjar enligt samma tidtabell som skolorna.

Nu hade första simgången gått oss förbi. Äsch, och vi som så väntat på att få börja plaska igen. Till mitt försvar måste sägas att jag faktiskt var inne och surfade runt på Folkhälsans babysim-sidor en vecka tidigare. Jag försökte nosa fram information om när babysimmet inleds, men kammade noll. Tänkte att det nog säkert kommer brev hem, samtidigt som jag också var väl medveten om att vi missade de senaste simgångerna i maj och kanske gått miste om viktig information.

Nå, hur som helst. På söndag är vi igen på hugget för ett plask i bassängen och det ska bli så kul!

Simning är sunt

"Hopp, hopp, dabadaba, hopp, hopp, hopp ... För min mamma har sagt att simning är sunt!"

Babysimmet inleds (och avslutas) med några ringlekar. Lite sång och plask i vattnet för att få en bra start på simturen. Det sjungs dessutom på både finska och svenska, ett verkligen trevligt sätt att få alla att känna sig välkomna i vattnet. Samtliga små simmare får också säga sina namn - den biten sköter deras föräldrar - och det känns som en trevlig kutym: visst är det kul att veta vem som plaskar runt tillsammans med våran storsimmare i bassängen.

Den citerade trallen hör till dem sjungs på simmet och den är just så där pruttigt hurtig som man kan förvänta sig. Kul det också. Och det kanske är riktigt bra att påminna söndagslata föräldrar om att simning är sunt.

Varje söndag sticker den lata morsan inom sig upp sitt huvud. Hon blir rätt ofta söndagsbekväm och tycker det känns motigt att packa iväg sig till simmet och veta att där väntar den opraktiska och mesiga morsan på att ta över. Då brukar min käraste väninnas goda råd klinga till i skallen. "Det känns ofta jobbigt att åka till simmet, men det är så skönt då man kommer hem. Och flickorna tycker så om det." Resultatet blir att vi för det mesta simmar på reserverad tur precis som planerat.

Men lätt är det inte alla gånger. Latmamma har sällskap av Viktors far som ställer sig lätt skeptisk till det där med babysim. "Måste vi åka och simma?" tjatas det många söndagar hemma hos oss. "Kan vi inte gå till simhallen i stället?" Kanske det. Men först då Viktor blir äldre, tycker jag. Vattnet i en vanlig simhall är trots allt inte lika varmt som det på babysimmet. Och säkert inte heller lika minutiöst kontrollerat.


Men tillbaka till svårigheterna att komma iväg om söndagarna. Maj månad har för oss varit ett typexempel på hur det kan gå: Vi har simmat en enda gång. I takt med att de soliga helgerna ökat och temperaturen stigit utomhus så har också antalet alla-möjliga-aktiviteter ökat. Det har varit så mycket program att vi ansett att det blir för mycket input för Viktor om vi också babysimmar. Nå, jag får väl lov att medge att latmamma och skeptiker-pappa även för egen del tyckt att det blivit lite väl mycket stimulans för sinnena ...


Till mitt försvar kan jag säga att det inte alltid är så lätt att argumentera med en babyfar som inte är helt övertygad om babysimmets förträfflighet. Senast i går då Viktor och vi tillbringade dagen på mina föräldrars sommarviste (V grävde i sanden, smakade på sand, lystrade till fåglarnas kvitter, tittade stort på svajande trädkronor, spärrade upp ögonen då grannens jättekatt tittade över) så blev det badstopp för gossen. Latmamma vek sig fort för argumentet "det blir inte pannkaka av Viktors uppväxt om vi hoppar över simmet i dag" ...


Söndagslat eller inte så är jag fast övertygad om att simning är sunt. I själva verket är det inte bara sunt, det är också en kommande säkerhetsfaktor i Viktors liv. Han blir van vid vatten, du med blötelementet. Han är en storplaskare redan nu och jag ser fram emot mera babysim i höst då han dessutom är lite större. Mera olika slags aktiviteter i vattnet kan kanske också omvända den skeptiska fadern.


Trist men sant. Viktors sommarlov från simmet har börjat, mycket tidigare än vad hans morsa hade tänkt sig. På söndag är det sista simgången för den här terminen men inte heller då kan vi vara med. Den här gången är orsaken till frånvaron ändå helt legitim; studentkalas i mellersta Finland.

Dykfeber

Tuff tjej förvandlas till mesig morsa? Så verkar det ha gått för mig. Jag är bara så himmelens orolig för det allra mesta som har med Viktors säkerhet att göra. Jovisst, det hör väl till att barn får lite blåmärken och gastar lite då de lär sig gå och stå (säkert efter det också), men det skär så i hjärtat varje gång lillkillen stämmer upp till tjut.

Babysimmet är en plats där jag åtminstone hittills spelat mitt mesiga morsa-jag i händerna. Dyka med Viktor är fortfarande ruskigt spännande och jag är riktigt snabb med att fösa honom över i famnen på hans far - eller ännu hellre på simledarna - då det blir dags att doppa honom i bassängen. Jag bli bara så ruskigt nervös och det känns som om händerna är extra klumpiga och gossen extra hal att hålla då det ska dykas.

De två senaste simgångerna har varit tuffa. Ena gången var mormor med och simma och den andra gången var V och jag på tumis i vattnet då hans iskä hade förhinder. Det här var förstås just då då simledarna tyckte att V var mogen för att dyka utan kanna och enbart med uppmaningen "nu dyker vi". Just ja. Vid det tidigare simtillfället tog simledarna hand om det två dykgångerna (jepp, mesiga morsan fegade ur) och förde Viktor högt upp i luften för att sedan göra en kort dykning. Min uppgift var att skvätta lite vatten i ansiktet på honom på vägen ner mot ytan, och jag var så nervös att höll på att glömma bort att stänka vatten på honom.

Dykningen var över på en sekund och upp ur vattnet dök en glad och nöjd Viktor. Tuff kille.

Följande simsöndag var det dags igen. Simledarna hade föregående vecka sett hur fint Viktor slöt ögonen då han närmar sig vattenytan - uppenbarligen ett mogenhetstecken på babysimmet - och därför skulle han nu få dyka utan hjälp av sin hysteriskt plaskande morsa. Det överraskar säkert ingen att jag gladeligen gav dykuppdraget till simledaren som igen gjorde en lyckad dykning med min modiga son.

Nu är jag extra nervös. Nästa simgång måste jag säkert skärpa mig och dyka med Viktor. Sommarpausen från babysimmet kommer snart emot och vem vet, kanske det ska dykas också i havet i sommar? Eller kanske inte. Jag tror vi nöjer oss med att plaska, skvätta och jaga bollar.

Djupdykning

Dykreflexen.* Det är den där magiska egenskapen som de flesta föräldrar vet att deras lilla guldklimp besitter men kanske inte riktigt förstår sig på. Vad är den där dykreflexen riktigt? Var sitter den och hur fungerar den? Och har den ett bäst-före-datum?

Allt det där funderade jag på när det blev aktuellt med babysim. Folkhälsans babysimgrupper är populära och trots att det finns flera simställen och många tider att välja på, så får en simsugen bebis med föräldrar i regel ställa sig i badkö en tid. Så var det också för oss. Vi köade till några olika grupper i Sibbo – på lämpligast avstånd från oss – och efter ett par månader fick vi plats. ”Det är ingen risk för att dykreflexen försvinner, den försvagas med tiden men det går bra att lära babyn dyka för det”, upplyste babysimexpertisen. ”Men man kan alldels bra lära barnet att dyka också efter det.”
Viktor hann bli fyra och en halv månader gammal då det drog ihop sig till simpremiär. Då hade han redan sprängt kvalifikationerna för en liten babysimmare med råge: Han var äldre än kravåldern på 3 månader och vikttkravet på 5 kilogram hade han passerat redan som hälften så gammal.

Den tredje simgången (de två första handlade om att bekanta sig med simmet) var det dykdags. Alldeles förskräckligt, nästan äckligt spännande tyckte jag och undrade om vi var riktigt kloka som tänkte doppa hela vår lilla bebis i vattnet. Det här var definitivt en grej som Viktors far fick ta hand om tillsammans med babysimhandledaren, jag stod bara och bet mig i läppen.

De första dykgångerna använder man en hink för att trigga barnets dykreflex. Först häller man vatten framför babyns ansikte, sedan häller man vatten över babyns huvud samtidigt som man säger barnets namn och ”nu dyker vi!”. Och så dyker man. Så gjorde vi också och för Viktors del verkade dykning var helt okej, eller ja, han rörde inte en min och det enda synliga spåret av undervattensäventytet var en snorvirvel som letade sig fram ur näsan. Vackert så.

Vid det här laget har vi dykt ett antal gånger, men fortfarande har vi hinken i bruk då vi dyker. I något skede kan man lämna bort ”kannan”, som det kallas, och börja dyka enbart med den verbala uppmaningen, ”Viktor, nu dyker vi!”.

För mig är dykmomentet fortfarande förknippat med en massa trassliga nerver och det var först under det senaste simpasset som jag vågade mig på att vara den av föräldrarna som dyker med babyn. Huh, det var en lite väl häftig upplevelse för en blödig morsa, så jag tror jag tar paus från dykaktiviteterna ett tag till.




*Dykreflexen heter egentligen strupreflexen och är en skyddsreflex som gör att struphuvudet stängs när vatten åker ner i svalget. Reflexen är medfödd och mattas av med åldern. Dykreflexen är inte nödvändig för att barn ska kunna babysimma, det går lika bra att lära barnet att viljemässigt hålla andan då det dyker(källa: Wikipedia).

I bollhavet

Varje vecka är det ett skilt tema på babysimmet. Efter att ringleken i början klarats av och alla babyer hälsat på varandra så presenterar ledaren dagens tema. Ofta kan en någorlunda skärpt förälder härleda sig temat redan då man väntar på simtur vid bassängkanten : Är det till exempel bollar så är vattenytan översållad av färgranna, runda prickar. Ett tema per vecka är hur som helst det som gäller.

”Dagens tema är plaska och skvätta”, kan Bodil säga. Eller ”dagens tema är lötkötpötkön” (vad de där långsmala, runda flytetygen heter på svenska har jag ingen aning om), och så visar hon några exempel på vad man kan göra med babyn i bassängen, sådant som alltså tangerar dagens tema. Modellen är en liten babydocka som är hur snäll och tyst som helst fast hen får vatten i ansiktet.

Olika teman för simmet är kul, men i praktiken så kör Viktor med samma tema mer eller mindre varje vecka. Hans favoritgrejer i vattnet är att skvätta med händerna, plaska med fötterna, trampa vatten urfort under vattenytan och jaga bollar som flyter i vattnet med alla kroppsdelar. Bäst av allt är ändå att provsmaka bollarna, olika stora och i olika färger. Smaskens.

Senaste vecka var det bolltema som gällde och i bassängen guppade röda, gula, blå och mönstrade bollar, stora och små. Viktors ögon var runda som tefat då vi stod och väntade på simtur vid bassängkanten. Man riktigt såg hur han försökte processa hela härligheten, alla de där bollarna som bara väntade på att han skulle sätta sina två, sylvassa tänder i dem.

Härligt var det också. Vi plaskade efter bollar av alla de slag och skvätte så det stod härliga till. Tuggade och smakade gjorde vi också. Så härligt och så intensivt var det ändå att energin sinade på slutrakan. Det blev överdos på bollar för Viktor och simturen slutade i tårar. Så vi smög oss upp ur bassängen före ringlekarna på slutet tog vid.

Det är väl så det ofta brukar vara när det gäller barn. De allra roligaste lekarna slutar ofta med gråt. För Viktors del var det lite mat i kistan och en tupplur som behövdes, så var han sitt soliga jag igen.

Simmarkrubb

Jag har en väninna med en son som är ganska exakt en månad yngre än vår Viktor. Vi går ut på promenader,vi låter gossarna våra leka tillsammans och per telefon utbyter vi erfarenheter om allt från nappflaskor och blöjstorlekar till goda råd om babyaktiviteter. Till exempel tipsade hon mig om hur mycket barnmusik det finns på Spotify och jag tipsade henne om hur kul det är att babysimma. (Allra viktigast är förstås att snacka över en kopp kaffe med något gott till, men det är en annan historia.)

I vilket fall som helst så har hon ett kul sätt att ”banna” sig själv. Hon kan exempelvis packa in sin lillkille i vagnen och konstatera att ”han har bara hjälmmössa och huva på sig, jag tog ingen annan mössa med mig, nu är jag säkert en dålig morsa igen”. Den sista delen av kommentaren har fastnat hos mig och är faktiskt ganska fix. Tänk så skönt att kunna ge sig själv lite respit i moderskapet. Jag menar vi mammor pysslar från morgon till kväll med våra gullegryn och gör allt för att de ska ha det så bra som möjligt. Vi går till ytterligheter och tänjer det där lilla exta för att hinna till. Och ändå är vi inte riktigt nöjda.

Den där dålig morsa-titeln har jag fått lov att damma av med jämna mellanrum. Det kommer säkert inte som någon överraskning att det hänt också i samband med babysimmet ... Jag tror att det var i samband med vår andra simtur, eller snarare efter den, som jag märkte hur de andra mammorna pysslade om sina små i omklädningsrummet och utanför. Lillisarna kunde få vatten att dricka,eller mjölk. Någon baby matades med fruktpuré och en mamma – det här tyckte jag var en medaljprestation – hade päronskivor med sig i en Tupperware-burk. Det kommer säkert inte som någon överraskning att Viktor fick klara sig på luft, samtidigt som jag mumlade ”dålig morsa, dålig morsa” som ett räddande mantra att klamra mig fast vid.

Faktum är förstås att det inte gått någon nöd på vår gosse. Men numera har jag sällat mig till babysimmets mammagäng, till de där som förstår sig på hur en törstig och hungrig liten simmare ska trakteras då han eller hon plaskat färdigt. Javisst, vi har vatten med oss i nappflaska. Vi har mjölk med oss i nappflaska. Vi har fruktpuré med oss. Och lite av allting trugar vi i Viktor före vi sätter oss i bilen och kör de tjugo minuter som det tar att köra hem. Så att han nu säkert ska klara sig ...

Snorkråkan

”Snuviga babysar njuter inte av att simma.” Så står det i infopaketet från Folkhälsan som alla blivande småsimmares föräldrar får på posten. Viktors lilla näsa är också orsaken till att vi tagit simpaus några söndagar, men om det verkligen varit nödvändigt vet jag inte. Hur snuvig är snuvig?

Senaste söndag stod hans morsa och farsa igen, med gemensamt skrynklade hjärnor, och kikade in i babynäsan. Kråkor, jo. Andtäppa, jo. Slutsats: Inget plaskande den här veckan heller. Trist, men om snuviga småttingar inte gillar att simma, så är det så.

Följande vecka, då Viktor åkt på sin första riktiga snuva (med regelrätt kråkinvasion, rinnande snor och präktiga snarkningar om nätterna) insåg jag att ett litet snörvel här eller där inte är det samma som snuva. De några sniffen som vi sett så långt betydde inte förkyld baby utan lätt överspänd, hönsig morsa. Nå, ingen skada skedd, nu vet vi var snuvgränsen går och kan ta några kråkor med i bassängen utan att det blir följdsjukdomar och gudvetvad ...

Den lätta bascillskräcken som varje simtur för med sig har jag däremot svårare att avfärda. Det är inget fel på lokalerna i Söderkulla, förutom att det är lite trångt i omklädningsrummet, och själva bassängen är som gjord för babysim. Men det där vattnet ... 32 grader varmt och klordoftande skvalpar det där. Jag kan inte hjälpa det, men alla former av simhallsvatten och bassänger gör mig smånojig, och det härvattnet  är dessutom varmare än i simhallen på hemorten.

Ett usch formas i mitt bakhuvud, men samtidigt inser jag att jag bara är fånig. Badvatten där bebisar tumlar omkring är noggrannt kontrollerat (hälsomyndigheternas mätningar finns protokollförda och upphängda på anslagstavlan utanför omklädningsrummet), ännu mer så än vanligt simhallsskvalp, och hänger man upp sig på bobbor så finns det snart ingenting som man kan göra tillsammans med bebben.

Nojiga morsor gör säkrast i att tänka så lite som möjligt på baciller i bassängen och i stället se till att njuta av sitt plaskande pyre. Bajs i vattnet är däremot en helt annan historia ...

Om att klä om

Jag var fruktansvärt nervös inför det allra första babysimmet. Inte för Viktors del, men för min egen. Mitt mellannamn (som jag gett mig själv) är fru Opraktisk och jag bävade för hur det skulle gå allt sedan jag fick samtalet från Folkhälsan som sa att vi har plats på babysimmet i Söderkulla. Hur ska man göra? Avklädning och påklädning? Hurdana badbyxor? Går allting på svenska (min man är finskspråkig)? Måste man ha vattentäta amningskupor i baddräkten? Vad händer riktigt under simmet?

Det var min käraste väninna som fick ta smällen.Hennes döttrar har babysimmat i Sibbo i flera års tid och det var till henne som jag riktade alla frågor. På något sätt kändes det väldigt osäkert att åka till en helt obekant plats – för att sedan hiva sin baby i bassängen. Så jag frågade på. Om duschar, om skötbäddar, om hur det såg ut i största allmänhet. Till exempel fick jag ett strålande tips om att ta med babyskyddet ur bilen och ha det som ”förvaringsplats” för babyn så jag också själv kunde duscha och klä om. ”Sätt kisskyddet som kom i moderskapsförpackningen i stolen och vira in babyn i handduken så han hålls varm”, rådde min väninna mig.

Situationen kändes bättre efter en fyra fem samtal som handlade om babysim. Själva simmet gjorde mig knappt nervös alls (förutom riskenf ör bajskatastrof då), men desto hispigare blev jag av tanken på allt där runtomkring. Trots alla goda råd från min privata hjälplinje kan jag inte påstå att den första simgången blev någon succé. Eller jo, simmet i sig, men fru Opraktisk hade det rätt tufft i dusch- och omklädningsrum.

Jag borde säkert ha övat hemma på att duscha med Viktor, jag borde ha övat att hålla honom i famnen och klä på honom baddräkten och jag borde har virat in honom i badhanddukten några gånger, bara för sakens skull. För det var ingen lätt match att få på honom brottardräkten, särskilt inte som jag duschade gossen först så att han var fuktig i huden och extra slingrigt hal att hålla i. Men på något vis gick det vägen och till sist var vi klara för simpremiär.

Det var med återhållen andedräkt och en förundrad unge i famnen som vi sänkte oss ner för trappstegen till bassängen. Den här dagen visade den digitala temperaturmätaren ovanför bassängen 34 grader celsius – vilken tur ni har, sa simveteranerna som visste att vattnets temperatur vanligtvis är 32. Skönt och varmt omfamnade vattnet oss och Viktor var lugn. Det var han i själva verket hela simpasset, från ringlekarna och sången i början till den avslutande ”Nu är det slut för i dag, tack och adjö för i dag” med ett sista handstänk till avsked. Vi såg inga glädjeplask men heller inga sura miner hos vår gosse, inte ens fast morsan doppade hans ansikte i vattnet några gånger när hon inte hade kläm på greppen som babysimledaren Maria visat oss.

Det står säkert klart för alla att fru Opraktisk fick kämpa duktigt också i andra änden, det vill säga då baddräkten skulle av och då både mor och barn skulle duscha, torka sig och få kläderna på. Det fixade sig på något sätt också om jag tjoade på blöjor och små strumpor i en takt som kunde ha fått mången annan att nå stressgränsen. Vi två var faktiskt klara för hemfärd före barnets far ...

Det blev en fin start på babysimmet också om det kändes ganska tufft, för Viktors föräldrar det vill säga. Lillkillen somnade bums i babyskyddet på vägen hem, och det hade också vi vuxna velat göra. ”Simning tar alltid på krafterna” konstaterade vi och lät bli att nudda vid tanken på det att vi faktiskt inte tagit ett enda simtag under halvtimmen i bassängen.

Projekt badbyxa

Projekt badbyxa inleddes i god tid före dagen d, men som det ofta brukar gå då jag är i farten så hade inget simplagg inhandlats då första babysimssöndagen redan var här. I största panik (våran kille kan ju inte simma med ändan bar heller) styrde jag vagnen mot närmaste stormarknad men dilemmat blev inte mindre för det.

Hmm. Folkhälsans babysimskunniga personal hade sagt i telefon att man inte behöver några sådana där superbadbyxor med inbyggd blöja. Kissar bebisen i vattnet så är det inte farligt alls och att någon lilling skulle bajsa under simmet lär ska hända ytterst sällan. Ända sedan jag hörde den kommentaren har jag bävat för att just våran Viktor ska bli den där som tömmer tarmen i bassängen; varje vecka är jag lika nervös. Skulle de gå så illa så kommenderas alla bebisar och föräldrar upp ur bassängen och det blir simstopp tills vattnet är renat på alla bacilusker.

Men tillbaka till vad bebisar ska ha på sig då det simmar. Jag jagade badbrallor bland de vanligaste sportmärkena –alla var för stora. Så råkade jag på ett par korta simbyxor med något slags plastkalsong inuti, de fick lova att duga. Trodde jag det vill säga. För väl hemma provade jag dem på den blivande simmagistern och nehepp, trots bastanta lår så fladdrade byxbenen kring honom. Och de skulle sitta tajt, funderade jag och kom ihåg samtalet med Folkhälsans experter. ”Sy in buntarna ifall de är lösa” hade de också sagt, men fru Opraktiskt lagd hade inte chans att hinna med sådana finesser före simmet.

Lösningen hittades i form av en ny tur till stormarknaden. Det enda andra alternativet för små simmare var en baddräkt för tjejer, med hängslen det vill säga. Jag gjorde som jag hittills i knepiga babyfrågor, jag ringde min käraste väninna (med två döttrar) som alltid har goda råd på lager. Det hade hon den här gången också. ”Många pojkbebisar simmar i brottardräkter, det är hur vanligt som helst”, sa hon och jag rusade till kassan med helbaddräkten för små pojkar och flickor. Den här var mönstrad, blå botten med snäckor, havsanemoner och sjöhästar på, så den klarade ribban. Jag är väl medveten om  att dagens föräldrar inte ska underblåsa könsstereotyper utan i stället klä barnen i neutrala färger osv. osv., men ja ... det är inte så enkelt. Till mitt försvar kan jag säga att alla babytjejer i vår simgrupp har rosa eller röda baddräkter. Det är nu bara så.

Brottardräkten passade för övrigt perfekt på våran lillkille och äntligen var vi klara för de första simtagen. Det som jag inte hade räknat med var att en helbaddräkt inte alls är lätt att klä på en baby som slingrar sig och ålar sig för allt vad han är värd. Men visst fick vi korvskinnet på.