Simning är sunt

"Hopp, hopp, dabadaba, hopp, hopp, hopp ... För min mamma har sagt att simning är sunt!"

Babysimmet inleds (och avslutas) med några ringlekar. Lite sång och plask i vattnet för att få en bra start på simturen. Det sjungs dessutom på både finska och svenska, ett verkligen trevligt sätt att få alla att känna sig välkomna i vattnet. Samtliga små simmare får också säga sina namn - den biten sköter deras föräldrar - och det känns som en trevlig kutym: visst är det kul att veta vem som plaskar runt tillsammans med våran storsimmare i bassängen.

Den citerade trallen hör till dem sjungs på simmet och den är just så där pruttigt hurtig som man kan förvänta sig. Kul det också. Och det kanske är riktigt bra att påminna söndagslata föräldrar om att simning är sunt.

Varje söndag sticker den lata morsan inom sig upp sitt huvud. Hon blir rätt ofta söndagsbekväm och tycker det känns motigt att packa iväg sig till simmet och veta att där väntar den opraktiska och mesiga morsan på att ta över. Då brukar min käraste väninnas goda råd klinga till i skallen. "Det känns ofta jobbigt att åka till simmet, men det är så skönt då man kommer hem. Och flickorna tycker så om det." Resultatet blir att vi för det mesta simmar på reserverad tur precis som planerat.

Men lätt är det inte alla gånger. Latmamma har sällskap av Viktors far som ställer sig lätt skeptisk till det där med babysim. "Måste vi åka och simma?" tjatas det många söndagar hemma hos oss. "Kan vi inte gå till simhallen i stället?" Kanske det. Men först då Viktor blir äldre, tycker jag. Vattnet i en vanlig simhall är trots allt inte lika varmt som det på babysimmet. Och säkert inte heller lika minutiöst kontrollerat.


Men tillbaka till svårigheterna att komma iväg om söndagarna. Maj månad har för oss varit ett typexempel på hur det kan gå: Vi har simmat en enda gång. I takt med att de soliga helgerna ökat och temperaturen stigit utomhus så har också antalet alla-möjliga-aktiviteter ökat. Det har varit så mycket program att vi ansett att det blir för mycket input för Viktor om vi också babysimmar. Nå, jag får väl lov att medge att latmamma och skeptiker-pappa även för egen del tyckt att det blivit lite väl mycket stimulans för sinnena ...


Till mitt försvar kan jag säga att det inte alltid är så lätt att argumentera med en babyfar som inte är helt övertygad om babysimmets förträfflighet. Senast i går då Viktor och vi tillbringade dagen på mina föräldrars sommarviste (V grävde i sanden, smakade på sand, lystrade till fåglarnas kvitter, tittade stort på svajande trädkronor, spärrade upp ögonen då grannens jättekatt tittade över) så blev det badstopp för gossen. Latmamma vek sig fort för argumentet "det blir inte pannkaka av Viktors uppväxt om vi hoppar över simmet i dag" ...


Söndagslat eller inte så är jag fast övertygad om att simning är sunt. I själva verket är det inte bara sunt, det är också en kommande säkerhetsfaktor i Viktors liv. Han blir van vid vatten, du med blötelementet. Han är en storplaskare redan nu och jag ser fram emot mera babysim i höst då han dessutom är lite större. Mera olika slags aktiviteter i vattnet kan kanske också omvända den skeptiska fadern.


Trist men sant. Viktors sommarlov från simmet har börjat, mycket tidigare än vad hans morsa hade tänkt sig. På söndag är det sista simgången för den här terminen men inte heller då kan vi vara med. Den här gången är orsaken till frånvaron ändå helt legitim; studentkalas i mellersta Finland.

Dykfeber

Tuff tjej förvandlas till mesig morsa? Så verkar det ha gått för mig. Jag är bara så himmelens orolig för det allra mesta som har med Viktors säkerhet att göra. Jovisst, det hör väl till att barn får lite blåmärken och gastar lite då de lär sig gå och stå (säkert efter det också), men det skär så i hjärtat varje gång lillkillen stämmer upp till tjut.

Babysimmet är en plats där jag åtminstone hittills spelat mitt mesiga morsa-jag i händerna. Dyka med Viktor är fortfarande ruskigt spännande och jag är riktigt snabb med att fösa honom över i famnen på hans far - eller ännu hellre på simledarna - då det blir dags att doppa honom i bassängen. Jag bli bara så ruskigt nervös och det känns som om händerna är extra klumpiga och gossen extra hal att hålla då det ska dykas.

De två senaste simgångerna har varit tuffa. Ena gången var mormor med och simma och den andra gången var V och jag på tumis i vattnet då hans iskä hade förhinder. Det här var förstås just då då simledarna tyckte att V var mogen för att dyka utan kanna och enbart med uppmaningen "nu dyker vi". Just ja. Vid det tidigare simtillfället tog simledarna hand om det två dykgångerna (jepp, mesiga morsan fegade ur) och förde Viktor högt upp i luften för att sedan göra en kort dykning. Min uppgift var att skvätta lite vatten i ansiktet på honom på vägen ner mot ytan, och jag var så nervös att höll på att glömma bort att stänka vatten på honom.

Dykningen var över på en sekund och upp ur vattnet dök en glad och nöjd Viktor. Tuff kille.

Följande simsöndag var det dags igen. Simledarna hade föregående vecka sett hur fint Viktor slöt ögonen då han närmar sig vattenytan - uppenbarligen ett mogenhetstecken på babysimmet - och därför skulle han nu få dyka utan hjälp av sin hysteriskt plaskande morsa. Det överraskar säkert ingen att jag gladeligen gav dykuppdraget till simledaren som igen gjorde en lyckad dykning med min modiga son.

Nu är jag extra nervös. Nästa simgång måste jag säkert skärpa mig och dyka med Viktor. Sommarpausen från babysimmet kommer snart emot och vem vet, kanske det ska dykas också i havet i sommar? Eller kanske inte. Jag tror vi nöjer oss med att plaska, skvätta och jaga bollar.