Mor och son var ute på vift på tumanhand i söndags. Det går riktigt bra att packa in killen i bilen och ta sikte på Söderkulla, det enda som försöker ställa till det är hans biorytm. Det är kolsvart utanför bilfönstren och senast vid Sköldvik-avtaget har Viktor "helljusen" på och håller på att stirra sig in i sömnen. Resultat: Morsan hans skrålar för allt vad hon är värd för att han ska hållas vaken hela vägen till Söderkulla.
Vet inte om taktiken är rätt, men åtminstone för mig skulle det kännas trögt att väckas abrupt och sedan i rekordfart sjasas ner i plurret. Eller kanske han behöver få slumra lite ... ? Den här veckans babysim var ingen succé för vår del. Klev vi ner i bassängen med fel fot före? Eller var det kanske lite väl mycket ståhej mot vad vi är vana vid från simmet?
Det var full ruljangs i bassängen direkt från start. Ett team bestående två fotografer fanns på plats för att föreviga våra små plaskare med kamera - de tog upp ena bassängänden. Restbabyer från föregående grupp stannade kvar för att de inte hunnit fotas under den egna simhalvtimmen - lite extra stökigt. Och vår egen grupp hade växt till sig, eller kändes det bara så? Jag vet inte säkert men det var nojsigt till tusen. Eller kanske bara tillräckligt annorlunda för att jag skulle ha två kramiga barnarmar och två slingrade ben tajt snurrade kring kroppen. Mest hela tiden.
Morsan i mig tänkte: "Nu tar vi dykbilden direkt och så njuter vi av simmet sedan." Viktor var inte alls av samma åsikt utan tjöt av ilska och skakade på huvudet så att vattendropparna stänkte från hans hår då jag sa "ska vi dyka?". Inte. Så vi plaskade på en stund, Viktor och jag. En sprutkanna och en boll fångade hans intresse flyktigt, men annars var dagens tema helt klart krama mamma.
Lirka, lirka, lura lite. Vi tog oss närmare undervattensfotografen igen och båda simledarna, Monica och Maria, försökte peppa Viktor att dyka lite. Tjut igen. Men Monica var rask i svängen, vinkade åt fotografen att dyka och så dök hon med Viktor. Blev ingen solskensbild direkt ... men en sådan här bild kan också vara kul - lite annorlunda, sa fotografen. Haha, sa jag med min småilskna kille i famnen och halsen ihopsnörd. Jag kände hur mitt dåliga samvete höll på att dränka mig. Hur elak får en morsa vara? Det är ju trots allt ingen cirkusapa jag har med mig på babysim, det vill säga det är inte det minsta viktigt om jag har bildbevis på att Viktor dyker eller inte. Inte viktigt alls!
Så resonerar jag i varje fall nu, efter att ha tvingat min son också framför kamera nummer två (jag vet, hur knäpp får man vara!?). Och där står den andra fotografen och leker tittut tills hon är blå i ansiktet. Viktor skrattar inte på beställning och till sist surnar han till. Inga mer bilder i dag. Samtidigt hör jag hur fotograf nummer ett mumlar något till fotograf nummer två om den där griniga ungen som inte ville le under vattnet heller. Nu surnar morsan till och sjunger slutsång mellan ihopbitna tänder.
Få se vad som händer då fotofirmans bildskörd dimper ner i e-posten. Känner mig själv såpass bra att jag nog måste titta lite på bilderna i varje fall. Jag vet också att det dåliga samvetet kommer att knacka på samtidigt ... åtminstone samtidigt som jag klickar på "beställ bilder".
