Usch då. Tre missade simgånger känns trist. Febrigt barn, förkyld far och mor och - jag får lov att erkänna - söndagsslöa föräldrar har resulterat i en alldeles för lång paus från bassängen. Men i söndags var vi på g igen, sonen och jag, eftersom iskä idrottade på annat håll.
Vi började tralla på babysimsångern efter tuppluren och Viktor sken upp som en sol. Han gillade helt klart utsikterna för söndagskvällen och såg ännu nöjdare ut då jag lovade att han skulle få skvätta så mycket vatten på mig som han vill. Härligt med en ivrig liten kille.
För en gångs skull var vi ute i någorlunda god tid och slapp skynda oss i tvättrummet. Det kändes bra att slippa kliva ut i bassänglokalen och den här gången vara säker på att att jag kommit ihåg baddräkten ... I normalfart kan man bli lite osäker ibland om bikinin överdel verkligen sitter där den ska och inte hänger vid magtrakten.
Riktigt många bekantisbebisar i bassängen igen, otroligt hur de växer fort de små glinen! Man börjar ha förståelse för sina gamla fastrar och mostrar som alltid ojade och vojade sig då de kom på besök efter en längre paus: "oj, vad du har vuxit". Tjatigt, tyckte man då, men det ligger nog något naturligt i den där förundran. Det är en häftig process att se hur liten blir stor.
På tal om stor så frågade en av simledarna oss hur länge Viktor ännu får simma innan han fyller två. "Hela våren har vi tänkt simma", sa jag eftersom vi har exakt ett halvt år kvar till födelsedag nummer två. Våran kille är lång och har så mycket hår (vi har redan besökt barberaren tre gånger) att han ser ut som en hel liten karl.
Nåja, nog om det. Dagens simtema var något som på finska heter "lähetys sukellus". Snappade inte upp termen på svenska, men det hela går ut på att man låter babyn dyka från den ena föräldern till den andra. Simledaren Maria hjälpte oss med dyket, "nu dyker vi" sa hon till Viktor och vips var det en mycket perplex mor som insåg att hon skulle ta emot och plocka upp sin lilla firre ur vattnet. Det gick så fint, och jag sken så mycket som bara en stolt mor kan göra. Vilken tuff gosse jag har!
Efter vårt dykpass hängde vi lite i vårt favoritbassänghörn. Viktor tog tillfället i akt och visade hur fint han kan blåsa bubblor, hans bravurnummer i dessa dagar tydligen. Han var också superduktig och plocka upp en ring och en stav från bassängbotten, trots att han måste doppa hela ansiktet i vattnet. Min uppmaning om att stänga munnen först hörsammade han inte och efter att svalt tillräckligt med klorvatten så såg han sig om efter annan sysselsättning.
Aha, bollar, såg han ut att tänka när han fick syn på en guppande samling. Viktors senaste vurm är att kasta bollar och jag vet att jag är jävig då jag säger att han har en grym kastarm, men på riktigt, han kastar boll bättre än de flesta tjejer jag vet. Nu kastade han boll efter boll och vi simmade efter. Maria föreslog att vi skulle bekanta oss lite med simpuffar, snart kan Viktor börja öva sig med sådana, menade hon. Jovars, men då de där puffarna flyger så fint genom luften då man kastar dem så kan jag väl använda dem till det i stället ansåg Viktor och slängde puffar med illa dold iver.
En sprutkanna blev simturens stora behållning. Den fyllde han med vatten, tömde på vatten och fyllde igen, om och om igen. Han hade heller inte glömt vad jag lovade före vi åkte iväg på babysim, det vill säga morsan hans hann bli ordentligt vattnad före den avslutande sångcirkeln.
